De kommer gåendes in i GT4-tältet, Matteo ”Babalus” Santoponte och Christian Hobohm. Christians hund Liam traskar trofast bredvid sin ägare och lägger sig vant vid hans fötter när vi börjar prata. Två racingförare med helt olika väg dit.

Text: Mikaela Björkman
Foto: Jonas Christensen

Matteo “Babalus” Santoponte och Christian Hobohm vid sin Porsche 718 Cayman GT4 MR

Matteo började, som 14-åring, visserligen tävla relativt sent men det är inget jämfört med Christian som drömde om att köra racing i fyrtio år innan det blev av.
”Den första gången jag fick möjlighet att känna lite på det var när jag var 40 år. Jag körde några race med några kompisar, på den tiden med en Volvo 850”, berättar Christian.
Men drömmen var inte slut där. Drömmen var betydligt större och exklusivare än så.
”Efter några tuffa tider i mitt liv så sa några släktingar till mig att jag borde köpa mig en Ferrari. Jag övervägde då att köpa en äldre variant men de tyckte att jag skulle köpa en modern bil och det blev då en Ferrari 458.”

Det var den bilen han körde med på Knutstorp den där dagen när han mötte Matteo. Med väldigt lite erfarenhet och vetskapen om att han körde en oerhört dyr bil så var han lite skakig när han körde den på banan. Matteo, som var där med en annan kille, och Christian träffades och började prata. Där dök tanken upp hos Christian.
”Varför testar jag inte en racingbil? Men det var lite som Askungen som ska gå på bal, väldigt trevligt men jag har inte rätt skor. Men så satte jag mig i bilen och tänkte att det här är min chans. Det är nu eller aldrig.”

Upplevelsen gav mersmak. Christian bestämde sig för att köpa en egen bil och sen ringde han Matteo och frågade om han ville hänga på. De hade klickat under Knutstorphelgen.

Matteo Santoponte, som bor och kommer från Rom, började som sagt med racing i tonåren, påhejad av sin pappa som är en racingentusiast.
”Det är en sport som både är dyr och farlig, så utan uppmuntran från familjen kan du inte göra det.”

På frågan vad det är som driver honom så berättar han att det är något han funderat över många gånger.
”Jag tror att det först av allt är det the need for speed och sen är det, inte att vinna, men att tävla med mig själv. Utmana mig själv, pushing, pushing, pushing. Ska jag vara ärlig så är det inte jätteroligt för det tar så mycket fokus och det är något jag funderat mycket på förr, om det kunde vara roligare. Jag tycker verkligen om det och vill göra det ordentligt och kanske ställer jag för höga krav på mig själv men jag gillar att tävla, jag gillar att göra det ordentligt. Jag vill se var mina gränser är, hur långt jag kan gå och hur långt jag kan gå tillsammans med teamet. Träna, förbättras och försöka att vinna. Ibland vinner man, ibland inte, det är okej.”

Adrenalinet är dock inte hans kick.
”Jag har gjort detta så många gånger. När jag är i bilen, även om jag kör i 200, så befinner jag mig på en fridfull plats.”
Däremot har vissa situationer fått honom ur hans fridfulla zon och gjort att han lärt sig enstaka svenska ord.
”Jag har försökt lära mig svenska många gånger. Jag har verkligen försökt men det är omöjligt för mig. Jag kommer bara ihåg ”trädgårdsmästare” och ”håll käften”. När jag tävlade i Ferrari-serien så var teamet svenskt. Där fanns en  väldigt rolig kille, som pratade med mig via radion, men när jag kör så vill jag inte lyssna så därför lärde jag mig det ordet. Så när han pratade med mig under racet och jag låg i 250 km/h så sa jag ”håll käft”.

Men hur var det då med vänskapen som växte fram?
”Bilen var bara verktyget som kopplade ihop oss. Våra familjer har en relation till varandra, hans familj kom till mitt bröllop och jag kom till hans födelsedag. Jag säger alltid till vänner på banan att han är min chef, men i verkligheten är han min lärare, min filosof.”

Matteo Santoponte med sin fru.

När samtalet kommer in på framtiden är svaret givet. De satsar båda på en fortsättning i GT4 Scandinavia.
”Förhoppningen är en full säsong men publik och allt”, berättar Christian. ”Vi håller kvar vid bilen, vid vårt fantastiska team. Vi lär oss och vi pushar på för att gå vidare till 2022 och sen se vad som händer. Även om jag, som alla andra, känner mig som 28 så är jag 66 år, så jag kör på så länge det går. Det viktigaste för mig är att det är roligt och att jag utvecklas för detta är en dröm som jag aldrig trodde skulle bli sann. Jag tävlingsdebuterade när jag var 59 år så jag är väldigt tacksam att jag kan göra det.”

Den starka vänskapen för dem vidare till säsongen 2022 där de kommer synas både på svenska racingbanor och på Spa-Francorchamps utanför Liége i Belgien. Om Matteo kommer be sin race-ingenjör att hålla käften återstår att se.



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.